De är sjukt hur man ena sekunden kan känna sig hur glad som helst och de känns som allt kan bli bra och man känner sig lycklig till att i nästa sekund känna att allt bara är skit, all ork och energi bara runnit av en och allt känns hopplöst…
Har fler och fler såna dagar då allt kan kännas bra under dagen men så fort jag blir ensam med mina tankar så går allt åt helvete. Känns som om jag kämpar förgäves, känns som om de inte spelar någon roll vad jag än gör så kommer jag aldrig att duga…
Trött på att ensamheten ska krypa sig inpå och göra så allt bara känns fel och hopplöst. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill inte känna så här. Jag vet ju va jag vill just nu men ju mer jag tänker på de och försöker få rätsida på de, desto omöjligare känns de. Ju mer jag tänker på de hela desto mer förvirrad blir jag.
Blir tokig på de här, tokig på att inte veta vad som är värt att lägga energi på…
Önskar livet vore enklare, som när man va liten och ens största problem va att komma på vad man skulle leka…
Live, Love & Laugh
