Finns för många av dom, för många som är falska och för många som snor ens energi! Så less på lögner och folk som anser att de kan bete sig hur som helst! Så less på att vissa på bara några minuter kan sno all energi man haft, att dom bara på några minuter kan få en att tappa all ork och lust till allting! Försöker rensa bort, försöker att inte bry mig men ibland blir jag arg, ledsen och besviken om nån gör fel mot mig, om tar all min energi… Blir förbannad när vissa går på mig om fel jag gjort och så gör dom exakt samma sak själva i samma sekund! Varför är det okey för vissa att bete sig omogna fjortisar men det är inte okey för mig att göra det ibland?
Fick ett meddelande för några veckor sen om huruvida min familj och jag fungera som en familj eller ej och sanningen är att vi inte varit en familj på flera år, det huggs i ryggen hit och dit och det snackas skit hit och dit och helt ärligt kan jag inte påstå att jag jag känt mig som en del i familjen sen det att jag flytta hemifrån, det finns stunder då alla är enade men det är endast om det händer något väldigt allvarligt eller om det är någon utomstående som går på nån av oss. Är ganska trött på det här mönstret faktiskt, trött på att det är lögner, skitsnack och hugg i ryggen! Trött på att det anses okey att göra just detta om det är så att nån av de andra har gjort så. Jag försöker dagligen visa för folk att jag inte är som en del i min familj, jag försöker dagligen kämpa emot det ryktet som byggts upp runt mitt efternamn, men ibland faller jag dit, gör exakt dom sakerna själv, ljuger, snackar skit och kanske hugger nån i ryggen, jag vet att jag oxå gör fel ibland, jag vet att jag kan vara precis lika dålig jag precis som jag vet att de andra kan vara väldigt snälla, omtänksamma och faktiskt känna dom oxå att det är fel som det är. Vad jag inte kan förstå är hur vi gång på gång ska falla dit, hur vi gång på gång gör dom här felen…. Just idag känner jag att jag inte vill tillhöra min egna familj, och tyvärr har jag den här känslan ganska ofta, för det är alltid drama bland oss, alltid är nån av oss osams med den andra eller så är någon osams med någon utanför och då blir det massa drama för oss alla iallafall… Det är så det är och det tar på krafterna, det är fysiskt och psykiskt jobbigt och jag vet inte varför jag ens fortsätter försöka för det slutar ändå alltid lika… Vet inte om det är för att det inte finns några föräldrar eller om det är för att vi helt enkelt allihopa har för mycket bagage för att fungera som en familj… Vet bara att jag börjar ge upp helt och att jag faktiskt inte orkar med det här längre… Vet bara att jag fått kämpa mot det mesta jobbiga i mitt liv ensam och att jag varit utstött sen det att jag gjorde valet att flytta hemifrån. Jag har stått på egna ben och klarat av det, men är faktiskt ganska trött och less på att inte ens känna mig som en del i min egna familj, är less på allt drama och less på hur situationen ser ut!